Om det finns någonting jag inte tål, så är det oärlighet.
De flesta som känner mig, och de som kanske endast träffat mig ett fåtal gånger vet att om jag har en åsikt så står jag för den. Ärlighet varar längst anser jag, men tyvärr tycker inte alla det.

Jag har många gånger irriterat människor pga vad jag säger. Så frågan är den, är ärlighet verkligen så bra? Vi kanske trivs med att leva i en enda stor vitlögn i tron om att allt är som en dans på rosor och vi är älskade av alla.
Jag anser att människor som inte kan ta sanningen, är inte människor värda att umgås med.
Jag vill inte umgås med oäkta människor, det har jag redan gjort allt för många gånger och det slutar alltid i bråk.

Pga min ärlighet har jag även förlorat vänner, vilket jag då, under första tiden beklagade mig själv över, men har nu på senare tider insett att det faktiskt kanske inte var jag som var dum? Bara för att jag råkar ha en åsikt, tycka och tänka någonting och yttra mig, ska jag verkligen åka på skiten för det? Har inte jag rätt att tänka och tycka lika mycket som alla andra? Antagligen inte, verkar en del tycka.

Men jag kommer alltid att vara den jag är.
Jag må vara envis, alldeles för ärlig och annat sånt som folk kan störa sig på.
Men jag är inte långsint. Jag hatar ingen.
Eller jo, det finns en människa jag verkligen avskyr, men han är inte värd att prata om.
Har jag bråkat med någon en gång, så går det oftast över väldigt snabbt för min del.
Jag grubblar inte över saker.
Jag går vidare

Som andra uppenbarligen inte gör
Skaffa er ett liv, tack