We are what we make out of ourself. Our mind, our actions creates the life that's ment for us. Choose your path wisely. Money isn't necessarily the key to happiness, but the state of a mind can be.
Någonting jag alltid kännt varit lite jobbigt här på Koh Tao är att det inte ett ställe folk stannar på. Misstolka mig inte, folk stannar i längre perioder men förr eller senare så glider de vidare till andra vackra platser i världen för jobb, studier eller liknande.
Och det är särskilt jobbigt när det är någon som varit med hela vägen från början.
Nu i oktober så var det många som lämnade oss på Koh Tao. Q och M åkte iväg till Japan för att jobba där, min C banana åkte hem till Frankrike för vintersäsong i bergen, W åkte till Australien för dykningen där, T åkte till Phuket för sin IDC och F åkte hem till Singapore för studier. Nu sist så åkte även J iväg till Filippinerna via FN som han jobbar för, men han vet jag kommer tillbaka om tre månader så inga tårar där inte.
Men det blir så tomt när alla underbara människor som omgivit mig åker iväg, man klickar till så bra med så många men som sagt, Koh Tao är inget konstant utan ett temporärt paradis för många av oss. Jag kommer förmodligen resa vidare någon annanstans inom en snar framtid med, vem vet?
Men vad som är minst lika underbart med Koh Tao som det är jobbigt med att folk åker vidare är att det alltid kommer nytt folk dom jag får dela mer minnen och upplevelser med.
Senaste är faktiskt en ett par som var mina dykguider i Filippinerna som kommit hit till ön och nu jobbar vi med varandra. Världen är faktiskt ganska liten trots allt!
I skrivande stund sitter jag modell och försökskanin till min vän J som skaffat sig en riktigt kickass-kamera som ska tas med under vatten så fort han fått sitt housing och tagit sin kurs i hur man filmar på rätt sätt under vatten och hur man sen redigerar materialet.
Saken är den att hans bror D, som är minst lika passionerad över fotografi som J är för videografi, kan inte vänta med att lägga vantarna på kameran. Vilket han till dels gör helt rätt i eftersom han är den personen som vet hur kameran fungerar och han hållt på med detta under en längre tid.
Så med en kamera stor som ett hus ca 40 cm ifrån mig, två bröder som argumenterar om hur de bästa inställningarna för stundande ögonblick är och Pink Floyd spelandes i bakgrunden kan jag inte annat än le.
Sa jag förresten att dessa diskussioner är i majoritet på franska, så min förståelse för vad som pågår i samtalet är väldigt begränsat.
Fuktigheten ligger över oss, en svag bris letar sig in genom fönstret och stjärnorna lyser upp den mörka natten. Utanför dörren så ligger tre stycken gatuhundar och vakar över oss, vi är placerade på golvet, grabbarna med en varsin spliff och kreativiteten flödar. Imorgon väntas dykning ute på ett av mina favoritställen, mitt ut i den Thailänska golfen mellan Koh Tao och Koh Pha Nang.
Det är inte att jag vill "rubb this is everyones face", tvärtom. Jag vill bara förklara för er hur lycklig jag känner mig. Det finns inga bekymmer, bara de vi uppfinner i våra huvuden. Njur folket, bara njut.
Detta är endast inledningen på Dokument inifrån - Säljekt. Se hela dokumentärenhär!
Jag finner inga ord. Att detta pågått (pågår säkert fortfarande) är helt oacceptabelt. Man ska fan inte behöva lägga ner sitt liv pga av ett jobb. Falska förhoppningar och löften, dåliga arbetsmiljöer, rättiheter verkar inte ens existera och förutom att de själva blir härntvättade verkar ju "cheferna" helt jävla out of their mind.
Ne, jag vet inte vad jag ska säga.
Jag jobbar själv inom sälj, det är inte ens i närheten av det där. Jag har mina rättigheter, min garanti, mina avtal och mina arbetskollegor som pushar och peppar mig oavsett vad.
Det är inte första gången. Inte andra heller för den delen. Eller tredje, eller fjärde, femte. Ja ni fattar. Jag skojar inte när jag säger att The Studio verkar ha någonslags fetishm för att ringa mig och be mig komma på "en otrolig fotoupplevese som är GRATIS!" Saken är den, man måste ju köpa bilderna för pengar? Eller gäller monopolpengar hos er kanske? I så fall kommer jag!
Hur som helst så fick jag ett samtal av The Studio idag på min "gamla" telefon. De ringde eftersom att jag hade tackat nej till en tid som jag fått för några månader sedan. Tackade återigen nej pga den anledningen att jag har inte tid, eller vill lägga pengar eller ha bilder där man får posa som resten av Sveriges befolkning framför en spegel, med huvudet på sned vilades mot armarna där fingrarna möter varandra perfekt i mitten och ha ett litet leende på munnen. Never in my life! När jag förklarat detta för tjejen på andra sidan luren kom vi överens om att hon skulle återkomma i framtiden. Jag hoppas framtiden innebär typ 1000 år, det skulle vara nice. Men eftersom att jag själv är försäljare vet jag att detta innebär inom den närmsta månaden, om ens det! Hur som helst, jag la på, återgick till skolarbetet då de ringer på min iPhone. Tro fan att det är The Studio igen! Avfärdade killen snabbt som fan och satt och snackade skit om dem resten av dagen. Nej tack till The Studio tack!
Hur coolt skulle det inte vara? Minus allt dödande kanske men ändå! Hoppa från lastbil till lastbil utan en skråma (jaja, jag vet att det är bara en film), va asgrym på allt och vara superhäftig. That would be nice, totally. Josefin var som sagt över nyligen. Hjälpte henne med hennes iPhone, åt lite piggelin, drack starkt kaffe (mot hennes bakfylla(; ) och tittade på Salt, såklart. Måste även tillägga att vi ska fira Valentinesday tillsammans imorgon. Med godis, chips, piggelin (förmindel) och A Christmas Carol som vi fortfarande inte tagit oss tid att se. Jag menar, det kan ju inte bli bättre än att få fira alla hjärtans dag med sin bästavän, am I right?
Anledningen till varför jag skrev detta totalt meningslösa (kanske, kanske inte) inlägg var för att komma ifrån pluggandet en sekund. Och det var skönt, må jag lova! Sjukt stora arbeten för tillfället och jag måste verkligen bli av med det mesta eftersom att jag råkar inte ha något liv på mina vardagar. Men vad gör man inte för att lyckas i livet och skaffa sig awesome meriter liksom? ;)
Nä, åter till pluggandet! Planerat att bli klar med minst två arbeten nu. Plus lite instuderingsfrågor till provet på fredag i pyskologi, som förövrigt är roligt.
Kan inte låts bli att längta till nästa 100% KBK kryssning. Ska bli så sjukt kul att komma iväg igen! Var på dessa kryssningar tre gånger förra året och ångrar mig inte ett skit ska ni veta! Så är ni 18+, gillar att festa, träffa nya människor och ha sjukt roligt, åk med förfan! :D
Hursomhelst så sitter jag här på sängen nu. Ska väl slänga i mig lite frukost, och sminka mig. Varför är alla morgon rutiner så trista för? Det skulle varit mycket lättare om man var en Sims-docka. Hoppochsnurr och ny outfit är på. Klicka på spegeln och du fixar makeupen på två sekunder, skor behöver du inte ens tänka på! Och för frukost så öppnar man bara kylskåpet, tar första bästa, äter upp på 10 sekunder och sen var man klar. På 1 minut.
Jag vet inte om universum vill straffa mig på något sätt? Vad har jag egentligen gjort för att förtjäna att vara sjuk hela tiden? Det här är beviset på att det inte finns någon Gud, och om han nu finns så är det en jävligt ond en!
Rethostan höll i sig bra länge men nu när jag äntligen blivit av med den (mer eller mindre) så fick jag svinkoppor. Ja, usch tänker man då och det är det tamefan med. Det är så sjukt äckligt så jag skulle kunna gå och skjuta mig och må bättre! Detta är en rejäl jävla dunst mot egot och att jag inte får ut någon medicin gör ju inte saken bättre.
Nej inte penicillin, alldeles för stark! Här får du en salva som inte ett enda apotek i hela Närke län har så du måste vänta extra länge. varsågod, läkare suger, woho!
"Du kan ju sätta ett plåster över såret, då förstår ju alla att du är sjuk!"
Det måste vara den mest korkade raden en läkare någonsin sagt till mig (och jag har pratat med en hel del under mina år). Man ska ju tamefan inte se att jag är sjuk eller hur?! Och jag tänker inte springa omkring med en fucking kompress på hakan. Så lågt kommer jag aldrig att sjunka. "Nej jag halka och slog i hakan" var det det svaret han hade väntat mig att ge omgivningen eller? GAH JAG HETSAR SÖNDER!
Mamma tycker att allting är mitt fel (såklart!) eftersom jag tydligen är alkoholist och är ute och dricker varenda fredag, i måttlig mängd ska jag då tillägga. Riktig syndare för att vara 19 år vill säga. Egentligen borde jag sitta hemma och göra klart min stickning som mina framtida barnbarn ska få. Att jag inte tänkt på det. Bäst att lägga av med festandet med en gång.
Så just nu pratar hon skit om mig i telefon med mormor. Tack släkten, ni är bäst <3
Har en uppgift på Engelska C som handlar om Mr. Harris som är i filmen Lost in Translation. Vi kikade på den förra lektionen och ska göra en analys av Mr. Harris om han är deprimerad eller inte. Här är de vi ska gå efter, alltså symptom på depression;
Feelings of helplessness and hopelessness. A bleak outlook—nothing will ever get better and there’s nothing you can do to improve your situation.
Loss of interest in daily activities. No interest in former hobbies, pastimes, social activities, or sex. You’ve lost your ability to feel joy and pleasure.
Appetite or weight changes. Significant weight loss or weight gain—a change of more than 5% of body weight in a month.
Sleep changes. Either insomnia, especially waking in the early hours of the morning, or oversleeping (also known as hypersomnia).
Irritability or restlessness. Feeling agitated, restless, or on edge. Your tolerance level is low; everything and everyone gets on your nerves.
Loss of energy. Feeling fatigued, sluggish, and physically drained. Your whole body may feel heavy, and even small tasks are exhausting or take longer to complete.
Self-loathing. Strong feelings of worthlessness or guilt. You harshly criticize yourself for perceived faults and mistakes.
Concentration problems. Trouble focusing, making decisions, or remembering things.
Unexplained aches and pains. An increase in physical complaints such as headaches, back pain, aching muscles, and stomach pain.
Lite läskigt men då insåg jag att inte en enda punkt INTE stämde in på mig. Så illa kan det väl inte vara, eller?
D - um i huvudet E - goistisk N - aiv I - rriterande S - törd E - lak
Jag är nog den mest patetiska, värdelösa, mest misslyckade människan jag känner just nu. Att jag alltid ska vara så sjukt jävla naiv gör mig inget bra alls. Jag borde förtjäna att folk trampar på mig, ser ner och kastar bort mig som om jag inte var värd ett öre. För så är det. Ingen ska behöva visa barmhärtighet mot mig, jag förtjänar en rejäl jävla utskällning och helst bli inlåst och isolerad från omgivningen för att denna värld ska bli en bättre plats för alla andra.
Man kan inte vara mer patetisk än mig. Motbevisa det, om ni kan.
Jag ber om ursäkt till alla människor jag en gång sårat, svikit, gjort förbannad. Det är inte med avsikt, jag är bara sån.
Så var ännu en lucia över. Nu på senare år så firar man det inte, eller ja, inte på samma sätt. Inte jag i alla fall. Kan man någon gång bli för stor för att gå i ett luciatåg?
Jag kommer ihåf när vi va yngre. Mamma väckte oss på morgonen, vi klädde på oss lucialinnen, lussebullarna och pepparkakorna var bakade och vi väckte pappa med vår skönsång (?!). Vi lussade även för mormor och morfar, deras grannar och även farmor. Eftersom vi är fyra barn i min familj så var ju vi ett litet eget luciatåg.
Nu kommer jag inte ens ihåg senste gången jag sjöng i ett luciatåg! Galet egentligen. Men det kommer väl så småningom! :)
Åh förresten, bilen startade inte imorse heller. Grr! Nu blir det sängen, ska sova av mig min feber. Ciao! <3
Åh vad jag älskar när gamla damer är snälla och pratar.
Duktig som jag är erbjöd jag min plats på bänken i väntan på bussen till en liten söt dam som kom fram.
Hon blev jätte glad och accepterade platsen och vi satt och pratade minutrarna innan bussen kom om allt mellan himmel och jord.
Det värsta som fanns, enligt henne, var när tanter blev erbjudna platser i tex bussen och sen nekar och säger att de kan minsann stå upp! Man ska ju passa på och ta platsen menade denna dam. Och vad jag skrattade åt henne när hon sa att hon utnyttjade att hon var gammal och snyltade på ungdomar och deras hjälp. Haha. Men det är bra det, tänker jag med göra sen på äldre dagar, hihi!
Nejmen jag tycker verkligen om när tanter kommer fram och pratar med mig helt plötsligt, sån ska jag med bli. Inte ån jävla surkärring! ;)
Okej. Ljug för mig, fine. Snea blickar, ingenting jag bryr mig om. Men snacka fan inte skit om mig, vill du mig nåt. Säg det till mig in my face. Jag kan ta det, men du kan inte uppenbarligen.
Weakness and low self-esteem is your biggest threats darling, get over it!
Ja vad ska jag säga. Finns inte så mycket att säga egentligen. Jag är sämst på att blogga, too bad. Jag har ju egentligen sjukt mycket att skriva om. Nu menar jag inte att jag är upptagnast i världen utan jag har ju så galet mycket småsaker som händer omkring mig, citat jag vill föreviga, tankar som jag inte ens förstår mig på själv och tusen andra grejer! jag måste lära mig att mobilblogga helt enkelt, för de är just de där småsakerna, de där småsmå gulliga tillfällena som är värda att minnas, som förtjänar en liten rad.
Just nu kommer jag dock inte på någonting.
"Mamma, när jag blir stor.. då blir du liten!"- Denise, jag var ett riktigt snille när jag var liten!
Om det finns någonting jag inte tål, så är det oärlighet. De flesta som känner mig, och de som kanske endast träffat mig ett fåtal gånger vet att om jag har en åsikt så står jag för den. Ärlighet varar längst anser jag, men tyvärr tycker inte alla det.
Jag har många gånger irriterat människor pga vad jag säger. Så frågan är den, är ärlighet verkligen så bra? Vi kanske trivs med att leva i en enda stor vitlögn i tron om att allt är som en dans på rosor och vi är älskade av alla. Jag anser att människor som inte kan ta sanningen, är inte människor värda att umgås med. Jag vill inte umgås med oäkta människor, det har jag redan gjort allt för många gånger och det slutar alltid i bråk.
Pga min ärlighet har jag även förlorat vänner, vilket jag då, under första tiden beklagade mig själv över, men har nu på senare tider insett att det faktiskt kanske inte var jag som var dum? Bara för att jag råkar ha en åsikt, tycka och tänka någonting och yttra mig, ska jag verkligen åka på skiten för det? Har inte jag rätt att tänka och tycka lika mycket som alla andra? Antagligen inte, verkar en del tycka.
Men jag kommer alltid att vara den jag är. Jag må vara envis, alldeles för ärlig och annat sånt som folk kan störa sig på. Men jag är inte långsint. Jag hatar ingen. Eller jo, det finns en människa jag verkligen avskyr, men han är inte värd att prata om. Har jag bråkat med någon en gång, så går det oftast över väldigt snabbt för min del. Jag grubblar inte över saker. Jag går vidare
Som andra uppenbarligen inte gör Skaffa er ett liv, tack
Jag vet inte vad det är med människor och ringa mig mitt i natten.
I natt var inget undantag! Kl. 4 på morgonen så vaknar jag av att iPhonen vibrerar för fullt på mitt nattduksbord (har den på ljudlöst för att jag inte ska vakna men nog fan gör jag det i alla fall). Med halvöppna ögon kisar jag mot telefonskärmen för att kolla vem det är som ringer, klickar och somnar om.
Bästa är när man får sms kl. halv 3 på natten (oftast vardagar!) där det står "Hej, vad gör du?". Ja, ehh... sover kanske som normalt folk?!
Ja, ibland kan man undra vad folk tänker egentligen. :)
Nepp, nu blir det fix av hår och naglar sen sticka till Jossan!
åh, jag blir så förbannad på mig själv. jag har ridit sen jag var sex år och haft en egen häst de senaste sex åren. vi köpte Hades, som han heter, när han var 2 år så jag har ridit in honom och skolat honom alldeles själv. redan från början, när vi skulle vänja honom vid allting så var han absolut livrädd för sadeln, och allting som lades över hans rygg. småbarnsfasoner skyllde jag och tränare på och vi fortsatte tills han gav sig. sen gjorde han såklart bakåtsteg som man alltid gör. sadeln blev läskig igen. det blev läskigt när folk skulle hoppa upp på honom osv. sen gick de över och han blev hur snäll som helst. en annan sak som han alltid gjort och fortfarande gör är att han lägger tungan över bettet när den egentligen ska ligga under. och vi har försökt med alla möjliga medel, olika bett-typer, olika nosgrimmor etc. men hur vi än gör så lägger han tungan över bettet och är "nöjd" så. inget mer om det liksom.
senaste tiden har Hades blivit jätte öm i ryggen och kryper liksom ihop när man tryckte honom över svanken ungefär. vi gissade på sadeln tryckte för hårt (vi har bomlös sadel förresten, våra hästar är två ryggkotor kortare än andra hästar) så vi köpte inlägg, eller vad man ska kalla det, till sadeln som las emellan hästen och sadeln. under en kortare tid red vi även barbacka på honom. så sen blev han bra.
idag var mamma och syrran iväg till en naprapat med honom eftersom nu har han jätte ont. naprapaten konstaterade att det är garanterat sadelns fel. och hur elak känner man sig inte då? han har visat i hela sin uppväxt att han har hatat och fått ont av den sadeln men vi trodde det var "småbarnsfasoner" eftersom han alltid varit rädd för den så vi har inte brytt oss. så nu är hans svank inflamerad som sjutton och han har helt felbyggda muskler pga han behövt kompensera det onda. det innebär svagare rygg muskler, bukmuskler etc. hade vi bara lyssnat på honom från början så hade han inte behövt stå ut med det här. jag känner mig fruktansvärd.
men nu ska han få stå och vila, även bli avmaskad för han har blivit så smal på sistonde. sen så ska vi leta rätt på en ny sadel. en stor ponnysadel får de bli, så den passar.
förlåt bebis, vi gjorde det inte med flit. jag älskar dig <3
Jag och mamma satt nyss och prata om vad vi i vår familj tycker om att packa egentligen, alltså kläder etc.
Jag är sjutk trött på det och tycker det är astråkigt och jag och mamma kom fram till ett rimligt svar varför jag kände så. Anledningen är att jag "reser" för mycket. Det innebär inte att jag åker utomlands hela tiden (om det nu var så!) utan att jag knappt är hemma. Jag sover för det mesta hos kompisar och då blir de ju alltid lite packning. När vi åker ut till Kvarstugan och hästarna måste jag packa för jag har inga kläder där och jag åker en hel del till Stockholm nu för att hälsa på vänner etc så massor av packande där med.
Denna gången är de packning för studentfirande på fredag då Jennica och Erika tar studenten och sen från lördag till måndag så är det kryssning till Riga som gäller! Nästa onsdag åker jag till Sthlm igen och kommer hem på lördagen, söndagen jobbar jag och sover hos Jossan = massor av packning!
Ja, vad ska man ta sig till? Jag gillar att resa, men inte själva packningsbiten. Nån som vill bli min pack-assis? ;)
Jag har alltid varit en mycket lättväckt person och jag har för det mesta svårt för att somna (ja, utom på helgerna då, hehe). När jag sover har ja hört att jag ser "fridfull ut", det tycker jag låter som om jag är död. Jag snarkar inte, jag tar inte upp mycket plats i sängen och jag pratar inte sömnen eller nåt sånt roligt. Fråga min syster, vi delar rum med varandra och enda gång hon hört mig "snarka" var när jag var supertäppt i näsan, så andades rätt tugnt då.
Hur som helst. När vi var uppe i Sundsvall och hälsade på Nisse & Ellinor så sov hela familjen Granberg på deras vardagsrumsgolv. På madrasser då såklart.
Jag är mycket väl medveten om att min kära fader snarkar för det har han alltid gjort. Men så högt som han snarkade ena natten, det är fan övernaturligt! Jag låg och vände och vred på mig i en och en halv timma tills jag tillslut gav upp, gick efter min Iphone, satte i hörlurarna och drog på musik på högsta volym (ja konstigt nog kan jag sova med musik spelandes). Det roliga var att när jag väl ställt mig upp och gått iväg till Iphonen så slutar pappa att snarka.. Så jag står och kollar på honom i ett par sekunder för att vänta och se om han börjar igen. Vilket han inte gör så jag vänder mig för att gå tillbaka till madrassen då han börjar snarka igen. Då sprang jag iväg till Iphonen igen.
Självklart så hördes snarkningarna igenom musiken, men efter ett tag (läs en timma) så somnade jag. Och vaknade 8 på morgonen av att Sessan slickade mig i ansiktet..
