Tomt. Tyst. Stilla. Miljoner av tankar men samtidigt så vet man inte vad man tänker på. Man vill inte tro att det är sant, men nu är det så. Det finns ingenting man kan göra åt det. Det finns ingenting nu som kommer "att ordna sig". Visst låter det lätt när man annars kan säga så. Nu har ingenting något värde längre. Allt har stannat upp. Tiden står stilla och jag väntar. Väntar på vadå? På att tiden ska börja igen? På att tomheten i mig ska försvinna? På att tårarna ska ta slut? "I väntan på Godot" av Shakespeare säger mormor och vi ler mot varandra.
Eftersom att min morfar alltid har varit halvårsvis i Grekland så är man van vid att han är borta och att man inte träffar honom så ofta. Så nu känns det som om han är på semester men kommer hem sen i höst. Men inte den här gången. Den här gången är det en evig semester, fylld av lugn och frid. Men inte för oss. Inte just nu. Just nu måste i alla fall jag inse att jag aldrig mer kommer få träffa min morfar. Min morfar som stöttat, som skämtat, som jag sett upp till och alltid beundrat. Klumpen i halsen återkommer. Livet går upp och ner nu. Det räcker med att någon säger hans namn. Att någon ger mig en kram så bryter allt samman. Tystnad igen. Jag vet inte vad jag ska säga till mina vänner när de tröstar och stöttar mig. Jag är egentligen inte hungrig men äter i alla fall. Jag skulle vilja sova hela tiden. Försvinna från världen ett tag och återhämta mina krafter. Får en massa medlidande blickar. Ja, det gör ont. Stirrar in i väggen. Orkar ingenting egentligen. Men jag är stark, jag klarar det här. Jag har alltid varit den starka. Utåt.

Jag vill inte säga farväl än.
Så jag säger, på återseende kära morfar.

6/6 2010 - Georgios Karageorgiou. Älskad make, far, morfar och vän.