Här här ni honom. Min enda kärlek och bästa vän, Hades.

Vi köpte honom och Ikaros (den bruna hästen på bilden) när vi flyttade från Stockholm till Askersund och de va bara 3 respektive 4 år gamla. Det innebär alltså att jag och min syster som var 12 och 10 år gamla fick börja rida in dom och trots att jag ridit sen jag varit 6 år är det mycket mycket mera jobb med en egen häst, speciellt när de är så unga och oerfarna.

Men trots framgång och motgång lyckades vi, Hades är dock fortfarande rädd för hästtransporter och sätta på sig sadeln men annars går allt fint.

Nu är Hades 8 år och Ikaros är 9 år, hästar i sina bästa år och fulla med liv och överraskningar.

Hur som helst så kan jag knappt förlåta mig själv över att jag inte har någon tid till Hades. Skolan tar alldeles för mycket tid och jag kan erkänna att jag har tappat intresset lite men jag skulle aldrig drömma om att sälja honom. Han är min man, min lilla bebis som älskar mig för den jag är, vad jag än gör, vad jag än säger, hur jag än klär mig. Han finns där när jag behöver tröst, klagar aldrig på mig. Alla borde ha en sån vän som Hades, han är verkligen oslagbar!

Nu så har de äntligen kommit hem till oss igen efter att ha varit hos fodervärdar i ett år. Tyvärr måste vi leta efter en ny fordervärd familj eftersom ingen av oss har tid och vi bor inne i lägenheten i stan för det mesta. Det skulle vara mycket lättare om vi hade dom i ett stall inne i stan men så är det inte i det här läget.

Så nu ska jag bara njuta av tiden jag får spendera med honom nu medans han är hemma.
Min älskade lilla pålle :)