I am

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6830318.ab 

Läs artikeln och tänk efter ett par sekunder. Eventuellt minuter, vissa kanske behöver en hel livstid.


Pojken våldtog en 14 årig flicka inne på skoltoaletten och trots att han erkände och dömdes till brottet så var alla emot henne, vänner, klasskamrater och vuxna.
Sen våltog pojken en 17 årig flicka, erkände och dömdes för brottet. Men ingen ställde upp för det. Pojken HYLLADES (?) på skolavslutningen..

Hur kan det gå så fel?
Jag är enormt mycket emot våldtäkter och mobbning, det är nog absolut värsta som samhället och befolkningen kan drabbas av.
Rädlsan och känslan att inte räcka till, att inte passa in, att vara äcklig, smutsig etc.
Att läsa sånt här gör mig ledsen inombords och som alla säger, något måste göras!
Men vad kan då göras?
Tänk på den där stackars 14 åriga flickan. Hon hade rätten på sin sida men ingen, inte ens hennes bästa vän, trodde på henne.
Det är just där det ligger. Tron. Tron vi har i varandra, känslan av att kunna lita på sina vänner, sin älskade, sin familj. Sin omgivning i huvudtaget.
Men hur ska man kunna göra det om man nu vet vilka svaga jävlar majoriteten av folket är? Tänker verkligen inte dra alla över samma kam men av egen erfarenhet så vet jag att många av de människor jag umgåtts med har varit riktigt fega jävlar vid vissa tillfällen men mina bästa vänner när det passat dem. De litar jag inte på.
Sen finns de dem vännerna som jag skulle kunna ge mitt liv för, skulle kunna ta deras plats i en situation som är för hemsk för att ens tänka sig. Det bara för att jag LITAR på att de skulle göra samma sak för mig.

Vart är samhället på väg egentligen? Var finns tron vi har i varandra? "Ensam är stark" säger dem, men tillsammans är vi starkast, säger jag.
Ta vara på dina vänner.

Just nu är de reklam men kollar annars på den 4e delfinalen av Britains got talent.

Enligt mig är de väldigt få som har egentliga talanger.
Vi har såklart Susan Boyle, musikläraren Julian Smith som spelar otroligt vackert på saxofonen. Det är bland mina favoriter, för de har det som kallas TALANG!

Men min favorit kommer alltid vara, Aidan Davis, 11 årig dansare.
Han har aldrig i sitt liv tagit danslektioner, allt är självlärt..

Wow
http://www.youtube.com/watch?v=W7fxIWIQ0ww

Har i tidigare inlägg någonstans skrivit att jag delar upp mina vänner i kategorier, det finns vissa vänner som jag prioriterar framför andra. Kunde inte riktigt skriva ut hur jag menade med kategorier och har funderat ett tag på det tills jag läste det här i min bok The Take av Martina Cole. Jag citerar;

"Glenford had few real friends. Like his father before him, he was fussy about who called him by that name,to him friends was people you trusted as much as your family. In this case more than your family. Jimmy was a real friend. Freddie, on the other hand, was just treated like one. It was a subtle difference, but there all the same."

Kan inte påstå att allt det där stämmer in direkt, men de var delen där det står "friends was people you trusted as much as your family" som fick mig att tänka till. Måste säga att det stämmer rätt bra.
De vännerna som är mina närmsta, skulle jag kunna göra allt för, lägga mitt liv i deras händer och helt blint förlita mig på. För de är som en andra familj. Sen har jag de vänner som jag tycker om och trivs att umgås med men inte litar till hundratio procent på.

Ja nån kanske förstod vad jag menade i alla fall, haha.
Förövrig är det en sjukt bra bok! Heja Martina Cole!