I am

Febern har gått ner men har ersatts av konstant lock för öronen, men det gör inte mig något. Stänger ute allt tutande och tiggande om pengar.

Efter de här hektiska dagarna så är man mer än utmattad. Hoppade på tåget från Udaipur, eller rättare sagt en och halv timme ifrån Udaipur ute i Abu road, för att ta oss till Mumbai. Vi fick reda på att vi skulle åka första klass på nattåget men tji fick vi. Om vi åkte första klass vill jag inte ens veta hur de andra färdades den 13 timmar långa tågresan. Vi fick en varsin liten säng på ca 60 x 170 cm utan skyddsräcken (sov såklart på överslafen) längst med gången så upp med backpackväskorna som fick agera gigantisk kudde/ryggstöd och den lilla väskan tätt intill kroppen. Lite sömn fick vi men vaknade upp mer mörbultade än tidigare.

Av det lilla vi har sett av Mumbai (vägen från tågstationen till hotellet och även en sväng när vi var på jakt efter lunch) så märks det verkligen att det är en mycket större stad än där vi hållits till tidigare. Människorna är lite mer lättsinnade när det kommer till klädsel, har t.o.m sett kvinnor med bara axlar, många skolor som inte har uniform och folk verkar vara så som folk är i storstäder. Håller sig till sig själva. Smoggen är ett faktum liksom den fruktansvärda osen av avloppsvatten blandat med avgaser. Om man hostade mycket innan så hamnar man på en ny nivå här. Men folk är trevliga och hjälpsamma så vi klarar oss.

Imorgon så är det den sista etappen på vår första del av Indienturen och vi tar oss ner till Trivandrum där vi ska möta upp Terese föräldrar. Då ska vi ta uttrycket "chilla" till en ny nivå!