I am

Nu sitter vi här på flygplatsen och blickar tillbaka på de 50 dagarna som gått. Första anhalten är nu över och om några timmar så kommer Indien ligga bakom oss.

Under de här 50 dagarna har i alla fall jag lärt mig en hel del. Fått mer skinn på näsan än tidigare och lärt mig att det är okej att ha samma tröja på sig två (minst) dagar i rad. Jag har både ogillat och älskat Indien. Ogillat för att de är det mest giriga människor jag träffat, älskar för att de är de vänligaste människor jag träffat. Ogillat för att det är så smutsigt och skräpigt, älskat för att det är vackert. Ogillat fuktigheten, älskat värmen. Älskat maten, djuren, naturen, vår chaufför i Rajasthan, misslyckade försök till att starta brasor, skipbokvällar, kinesiska lanterns, stjärnorna i natten när vi suttit nere på stranden med en öl, engelska, nyfunna vänner, masala chai te, skratten som delats, färgerna, sand precis överallt på kroppen och i packningen, starka vågor som slår omkull mig och ger mig lårkakor och kallsupar, färsk frukt till frukost... Listan kan göras lång.

Folk säger att antingen älskar man eller så hatar man Indien. Det stämmer nog inte helt riktigt för jag har inte alltid kommit så bra överens med det här landet men jag kommer garanterat att rekommendera Indien till andra och jag hoppas innerligt att jag får chansen att komma tillbaka hit någon gång.

Jag ska berätta lite om den 16 februari och fenomenet silentdisco.

Jag och Terese är inte mycket till partyprinsessor, vi trivs bäst vid ett mysigt bord med något drickbart i handen som ett gott chablis vin, eller i detta fall, en öl. Jag har den senaste tiden blivit en riktig "torris" dessutom och tar rätt mycket avstånd från alkohol för ja, jag känner helt enkelt inte för det (nu är det många där hemma som är stolta!)

Men åter till den 16 feb, än ut av de längre dagarna här ute på resande fot, på ett bra sätt då också!

Vi kom fram 5 på morgonen och satte oss på restaurangen till vårt tidigare boende för att äta och vänta på rum. Vi som är extremt attraktiva har ju inte svårt att få sällskap och vips så hade vi en australiensare, en britt och en halvindier hos oss som vi delade ett gott skratt med. De tyckte vi var tråkiga som inte drack, vi tyckte dem var omogna som snorta kokain. Men dem var snälla och berättade massor av historier de varit med om här i Indien, de va ju trots allt över 35 år allesammans.

När kl närmade sig 7 fick vi två nya vänner, ännu en britt och en holländare, endast 18 år gamla. Blev lite frukost runt 9 tiden för oss och två timmar senare fick vi varsitt rum. Vi se ju lite småkändisar på stället sen tidigare så de höll ett finare rum till oss, win!

Tre timmars sömn och mer mat, en sväng runt marknaden och ett dopp i det blå som inte alls var avsvalkande eftersom det var så sjukt kvavt. Sen börja det regna, och regna och regna och regna lite till. Och läckte i taket på restaurangen där vi satt.

Vi skulle ju möta upp britten och holländaren på kvällen var det tänkt för lite party party men hittade Bobby istället och knallade omkring på stranden med honom i hopp om att finns våra försvunna vänner. Det gjorde vi inte så vi satte oss på stranden och drack vin. Och vem kommer inte förbi då om inte holländaren!? Så sen blev vi två svenskar, en indier, en britt, tre portugiser, en korean och en holländare, härlig blandning av peeps måste jag säga!

Vi sjöng och drack på stranden, skrattade och klappade på hundar. Vi beslutade oss för att dra till Silentdisco vilket jag och Terese varit tveksamma på, de kostade ju hela 600rs (60nok,snålatjejer) men tog oss dit. Kommer aldrig i hela mitt liv ångra mig!

Silentdisco går ut på att alla får ett varsitt par hörlurar med tre olika kanaler på som spelar olika musik. I detta fall grönt för hiphop och reggae, blått för loungemusik och rött för trance, drums&bas och dupstep. Du väljer alltså din musik och börjar dansa. Ni kan inte tänka er kaoset när ett x antal 100 människor står inne på ett dansgolv där det inte spelas någon musik och dansar helt i sin egen värld. Folk såg helknäppa ut när man tog av sig sina egna hörlurar och såg på dem, och ja, vi såg lika knäppa ut vi med när vi körde hörlurar på.

Vi dansade i fyra timmar konstant tills svetten verkligen rann om oss, men det gjorde inget, vi var alla lika, skrattade och dansade lite till.

Återigen var kl 5 på morgonen, vi åt mat, gav upp drickandet sen flera timmar tillbaka och gick sen och la oss runt 7 tiden.

En jävla lång dag helt enkelt men sjukt kul har vi haft!

I tre härliga dagar spenderade jag, Tessan, Malin och Betty vår tid i Hampi. Ett vackrare ställe får man verkligen leta efter!

Vi åkte över en flod till där boendet fanns, risfält, höga berg och palmer omgav oss och solen gassade. Vi saknade såklart stranden lite grann men hittade en sötvattensjö där vi tog ett dopp, konstig känsla att inte flyta!

Dagarna bestod av lite bergsklättring där vi gick vilse och fick hasa oss ner för ett stup och klarade oss väldigt bra. Vi körde yoga en morgon med våra stela kroppar, jag tog en massage för min nacke eftersom den börjat krångla igen (fick helkroppsmassage!) och gjorde en vacker hennatatuering på min hand. Jag och T lärde tjejerna att spela skipbo och det var en väldigt lugn och behaglig stämning.

Annat var det på nattbussen till Hampi. Resan var i 9 timmar utan toalett, AC var på högsta så jag frös konstant och jag hade sån mensvärk att jag inte kunde röra mig. Eftersom jag inte sov något natten innan detta heller resulterade det i en väldig otrevlig Denise när vi anlände till Hampi som schasade iväg tuktuk chaufförerna innan de ens komma fram.

Men utöver det så är Hampi verkligen ett ställe att rekommendera för alla! Härligt värre!

För tillfället så är vi tillbaka i Palolem där det har ösregnat (bokstavligen talat) i tre nätter och dagarna har varit så kvava att kläderna klibbat sig fast på kroppen.

Under hela vår resa så har vi träffar kanske tre svenskar sammanlagt vilket är en skön omväxling men vi trodde det skulle vara fler ute och resa i Indien än oss. Många gånger har vi sagt att det skulle vara helt sjukt om man stötte på något som man kände sen tidigare i Oslo/Örebro här på andra sidan världen.

Vi stack inte över några berg i Palolem däremot fick vi tre nya grannar på hotellet, svenskar som vi börja snacka lite med. Tyckte jag kände igen killen men var inte helt säker tills han nämnde något om sitt jobb, varpå jag fråga om han kände Lalish och trofan de är Alfredo som bor ihop med L.

Hur extremt liten är i världen att när vi, just nu är från samma stad är i Indien helt samtidigt och hamnar på samma lilla strandhotell bland detta oändliga urval av huts och lägenheter! Tre nya vänner har vi nu fått, en lite känd sen tidigare men senare under dagen (12 feb) så ska vi iväg till Hampi tillsammans, förutom Alfredo då som ska till Thailand.

Vid detta ögonblick har jag nog slagit rekord på att gå upp i tid.
Jag kunde knappt sova i natt eftersom det var alldeles för varmt och Terese vill inte ha påföljden för då fryser hon. Mitt i natten gav jag upp, drog igång fläkten och somnade. Vaknade kanske två timmar senare av att Terese stängde av den och sen dess har jag legat vaken. Vet inte vilken tid det var men jag vet att efter en evighet tog jag mig upp och sitter just nu i restaurangen och dricker frappe och tittar på alla hurtbullar som joggar på stranden. Ganska fridfullt trots allt :)

Lite drygt en månad har vi nu befunnit oss på indisk mark lite överallt och ingenstans, men vi känner att våra behov är mer eller mindre tillfredsställda i det här landet.

Vi har ju varit ute på vischan, på stranden, i stora städer, i små städer, vid turister och där vi varit ensamma turister.

I skrivande stund ligger vi på en varsin sarong på stranden i Palolem och funderar på vad som ska hända här näst. Vi kom hit igår kväll efter en fem timmars lång bussresa och har mer eller mindre hunnit installera oss i vårt nya rum.

Vi har 11 dagar kvar i Indien för att sen dra vidare till Singapore, lutar åt att vi stannar här i Palolem ett par dagar, sen till Patnem och avslutar i Kochi där även vårt flyg lyfter ifrån. Frågan är nu bara vad vi ska hitta på. Efter en timme på stranden och vi är redan extremt rastlösa. Vi klagar inte, absolut inte, vi känner bara att just nu skulle det vara intressant med lite monsunregn ungefär för att skaka till vår extremt chillade tillvaro.

Vem vet, vi kanske får för oss att klättra över bergen till andra sidan Palolem tillslut?

Anjuna är för ryssarna som Rhodos är för svenskarna. Överallt, vart man än går så pratas det ryska, menyer är på ryska, varor in affärer står på ryska. Ryska ryska ryska.

Det jobbigaste med dem är ju att de inte kan prata engelska, det är knappt så de kan hälsa. Så det har helt enkelt fått lösa det så att indierna får lära sig ryska och ryssarna går på en jävla massa droger så de tror att de kan prata engelska när jag och Terese i själva verket inte fattar ett skit, fortfarande.

Vi tog oss efter tre dagar ifrån Anjuna för att chilla lite i Arambol, mer hippies i alla dess former och ursprung, mindre ryssar. Vi, eller i alla fall jag, gillar Arambol skarpt. Helt annan miljö mot vad vi har hållet oss till tidigare. För tillfället så har jag och Terese installerat oss uppe på taket på Ave Maria Guesthouse, det vill säga exakt samma ställe där Lenny bodde ett år tidigare, och hur sjukt känns inte det!