I am

Den 16e så flög jag ner till Sri Lanka dit Terese sen skulle komma den 18e. Hittade ett dorm där jag checka in för att invänta henne.

Dagen efter så får jag chocknyheter om att Terese har ramlat med sin moppe i alldeles för hög hastighet och nu måste besöka sjukhuset varje dag i minst fem dagar och sen kommer åka hem till Sverige.

Det bara högg till i kroppen och två timmar senare hade jag bokat biljett tillbaka till Bangkok för att ta mig till henne. Kosta vad det kosta vill men jag ville verkligen vara vid hennes sida. Så som rubriken säger så hann jag spendera 26 timmar i Sri Lanka innan jag var tillbaka på thailändsk mark igen. Tog bussen 4 timmar söder ut till Ban Phe där hon, hennes bror + flickvän och en vän till dem höll till.

Så det jag gjorde dagarna efter var bara att ta hand om henne, åka med henne till sjukhuset, hjälpa henne att tvätta rent alla sår. Hon mår bra trots omständigheterna, det kunde ha gått så mycket värre än det gjorde. Hon har skrapsår för det mesta, några lite djupare än de andra men hon mår bra. Det är huvudsaken. Min älskade vän, du skrämde livet ur mig!

Ett par dagar senare åkte vi till Bangkok igen, spenderade ett par dagar här och familjen, jag har köpt massor av presenter till er nu så min väska går knappt att stänga!

I skrivande stund har sitter jag nere vid en restaurang, har precis druckit riktigt (!!) kaffe och tryck i mig en frukttallrik till frukost, ikväll bär det av till Koh Tao där jag ska ta min advanced dive certifikat, utöka mina dyk och tydligen så är det fullmoon-party imorgon med. Ska bli intressant.

Terese lämnade mig imorse för att åka hem till Sverige igen, vemodigt att lämna henne igen men hon klarar sig, jag klarar mig och vi ses hemma i Sverige den 6 juni igen.

Nu ska jag ut på lite äventyr på Bangkoks gator i min ensamhet för att invänta bussen som går ikväll.

Puss alla mina fina! Snart ses vi igen!

Det här med alkohol alltså...

Anlände mitt på dagen i Bangkok och försökte ta mig till Koh San Road där jag, och förmodligen alla andra va backpackers, skulle bo.

Hittade en avdankad gammal hippie som hjälpte mig med bussen dit eftersom jag var helt lost!
Hittade dit väldigt snabbt och bestämde mig mentalt för mat, dusch och powernap. Sömnen från natten innan räknades nog inte ens som sömn. Hann med två av tre i planeringen för sen så stormade två engelsmän in i rummet jag bodde, dormrum med 6 bäddar, och bestämde att här kan jag inte ligga och slappa. Upp och hoppa och börja dricka, första kvällen i Bangkok är tydligen obligatorisk enligt dessa två. Ytterligare i rummet fanns två tjejer från England och en kille från Tyskland, så sagt och gjort, en sväng till 7eleven för inhandlande av öl och spelet var igång.

Kvällen var hur kul som helst, tänk att det kan vara så enkelt att träffa på människor som man klickar med efter två sekunder. Det tillkom en kanadensisk tjej och en aussie-kille under kvällens gång och dansgolvet var nästa destination.

Dagen efter upptäckte vi att det måste varit en ganska vild kväll. En av de engelskatjejerna hade med sig en kille hem men kommer inte ihåg något av det. Tysken hade gått vilse och sov på gatan, Moby tvärdäckade i sängen fullt påklädd med en phad Thai bredvid sig och jag och chris bara låg och skrattade åt hela situationen!

Dag nr två var lugnare, vi gick på bio tillsammans hela gänget, tog en sväng på MBK och kvällen bjöd på gogo-dans av massa söta thailändska tjejer dit jag drog med grabbarna. Tysken hade fått i sig lite för mycket denna kväll med och jag lurade upp honom på scenen där han dansade med tjejerna samtidigt som han skämdes ihjäl. Vi träffade på en kinesisk affärsman som gillade oss väldigt mycket och bjöd på dricka. Inga glas här inte utan hela hinkar med redbull/vodka.

Dagen efter var vi mer slitna än tidigare, betalade en pyttesumma för att dra upp på ett hotelltak och svalka oss i poolen. För tillfället är det nu bara de två engelska killarna kvar. Tjejerna har åkt hem och tysken har vi tappat bort som vanligt. Kvällen bjöd på muay Thai, alltså Thaiboxning.

Jag sa till killarna att jag tyckte jag skulle få rabatt på entrén eftersom jag var tjej och de skrattade åt mig. Då sa jag det till han som sålde oss biljetter och vips hade vi fått halva priset på alla biljetter. Kunde inte annat än flina grabbarna rätt i ansiktet när de stod med öppen mun efter att jag fixat biljetterna.

Chris skulle i alla fall lämna oss för att ta flyget hem mitt i natten så vi sa våra hej då och kollade klart på matchen för att sen dra hem och sova. Kl 1.30 klampar chris in och konstaterar att han missade sitt flyg, så går det när man är liiiite för optimistisk!

Vi hade inget planerat dagen efter, Moby och tysken ville bara va hemma och sova så jag och Chris drog ut på äventyr. Ville åka longboat genom kanalen och helt plötsligt satt vi där i en helt egen båt. Inte vad vi planerat kanske men kul hade vi när vi töntade oss och vinkade som galningar till alla båtar med turister vi åkte förbi , de bara skratta åt oss. Vi blev sen avsläppta vid ett stort stort tempel där vi spenderade säkert två -tre timmar av att titta runt. Jag var tydligen alldeles för utmanad i klädseln så när vi ville in och kolla på alla buddhas fick jag sätta på mig antingen en illgrön rock eller sjal och en snabbt ihopsydd kjol som de hade till befogande utanför. Kände mig väldigt snygg då!

Dagen led mot sitt slut, Chris sa hejdå igen och sen var det bara jag och Moby kvar. Han hällde för övrigt tvål i mitt nytvättade hår inne på 7eleven, om blickar kunde döda säger jag bara!

Dagen efter åkte jag ut till Koh Chang för att tatuera mig. Och det var det enda jag gjorde där i två dagar. Låg under nålen konstant och jag äääääälskar Draken om nu är placerad i evighet på min kropp!

Nästa stopp på resan var ett par dagar i Vietnam innan Lenny skulle på sitt flyg hem till Sverige.

Två dagar spenderades i ho chi minh city och jag måste säga att jag imponerad av staden. Jag har verkligen inte varit mycket för storstäder hittills eftersom det oftast är så kaotiskt men HCMC är en annan historia.

Vi bodde på ett rätt turistigt ställe där gatumatståden erövrade gatorna varenda kväll och atmosfären var härlig. Folk var glada, alla vietnameser log mer eller mindre hela tiden och försökte prata med oss trotts att de inte kunde ett enda ord på engelska, charmiga små människor!

Vi träffade på många svenskar, känns som om hela Sverige är ute på resande fot i dessa tider. När andra nationaliteter frågor mig hur många som bor i Sverige och jag svarar 9 miljoner så gapar de oftast med munnen och frågar förundrat; är det är några människor kvar i Sverige för tillfället? Jag träffar svenskar över allt! Ja, jag antar att vi är flitiga backpackers.

Hur som helst så åkte vi över till en ö som heter Phu Quoc där vi tänkte spendera Lennys sista dagar i solen. Och så blev det. När vi inte låg i solen eller åt massor av god mat så umgicks vi med ett gäng vi träffat som bestod av tre engelsmän, en tjej från Tjeckien och en tjej från Belgien. Tillsammans var vi oslagbara!

Det blev en hel del moppeturer runt ön i röd/orange underlag så våra kroppar, kläder och ögonfransar hade en härlig färg på sig efteråt.

Sista moppeturen vi var ute på fick jag och Lenny punka fyra gånger i rad. Tillslut gav vi upp och bör ut däcket, vilket tog sin lilla tid. Hann inte se så mycket på den turen dock eftersom all tid gick åt att laga det där däcket!

Dagen innan flygen för oss skulle gå så återvände vi till HCMC, struntade i att checka in på hostel eftersom vi ändå skulle till flyget kl 3 den natten. Placerade oss på en pub där det blev ett par öl och kortspel tillsammans med två, hör och häpna, svenska killar.

De lyckades dra med oss ut på nattklubb där ölen var tredubbla priset men tur att jag och Lenny är så söta och att en snubbe vi träffa var lite förtjust i ens svenska killen så hade vi gratis drinkar serverade hela natten.

Fick sova på flygplatsen sen, vilket har hänt ett x antal gånger tidigare, för att sen ta mitt flyg till Thailand och påbörja mitt resande på egen hand!

The heat

Var ett tag sen jag bloggade, jag vet, jag har varit alldeles för lat helt enkelt!

Nästa stopp efter Togean Islands var i alla fall Filippinerna. Det var krångligt att ta sig dit, minst sagt! Vår planerade rutt till Borneo blev aldrig av och därför så bokade vi om den biljetten och bestämde oss för att ta oss till Filippinerna på annat vis. Vi var en dag försent ute tyvärr. Efter att ta tagit färjan till Ampana, 12 timmars bilresa till Palu, flyg till Makassar, flyg till Jakarta, flyg till KL och tillslut flyg till Filippinerna så var vi framme. Fick dock betala en dagsböter på ca 20$ för att vi överskred tiden vi hade lov att vara i Indonesien.

Cebu var det ja. Eftersom vi endast hade tre veckor i Filippinerna och de är väldigt stort, så bestämde vi oss för att hänga runt cebu-området. Dvs ön Bohol, Dumaguete, Siqiour, Apo Island, Malapascua, Camotes och huvudön Cebu.

Terese lämnade mig och Lenny den 16e april för att åka till Boracay där hon skulle möta upp sin kjareste så vi två fick klara oss på egen hand. Med oss i släp hade vi en svensk kille och två killar från Kanada, mycket trevligt sällskap och det blev mycket skratt och dyk tillsammans med dessa män.

Ja, dykning var det enda jag höll på med i Filippinerna ungefär. Dök och dök och dök, och dök lite till. Kommer aldrig att tröttna på den upplevelsen.

Dock måste jag säga att jag inte var superimponerad av Filippinerna. Jag tror att jag hade uppskattat landet mycket mer ifall jag hade börjat min resa där. Visst, lokalbefolkningen var super trevlig, de pratade bra engelska och stränderna var vita. Men det var väldigt dyrt i jämförelse med de andra länderna vi varit i hittills (inte Singapore då) folket var lite mer giriga än vanligt, det var svårt att transportera sig mellan ställena. Många småfaktorer som spelade in men inget att höra åt det. Jag njöt under tiden jag var där!

Sista kvällen i Filippinerna spenderade jag och Lenny i Manila eftersom vi skulle flyga nästa morgon. Av alla människor i hela världen så träffar jag då på Kyle och Michelle, ett par som jag lärde känna på Togean.

Världen är uppenbarligen fortfarande alldeles för liten!

Uppförsbackarna blev plötsligt en rak, bred och problemfri väg så fort vi anlänt till den isolerade ön Togean Islands med delfiner hoppandes längst med färjan.

I två veckor har vi levt i ett vykort. Det är så otroligt svårt att förklara hur vackert Kadidiri är, jag blev grinfärdig nästan när jag upptäckte vart vi skulle spendera nästkommande dagar.

Vattnet är klarare än jag någonsin sett, vi såg rätt ner till bottnen och alla koraller även om det var över 20 m ner. Palmerna omringade den lilla strand vi hade framför bungalowen som hade utsikt över havet och till solnedgången. Sackosäckarna var välplacerade i skuggan och bad vi snällt fick vi en varsin kokosnöt att sippra ur.

Kvällarna spenderades ute på terassen som var belägrad över vattnet eller framför brasan tillsammans med musik, arak (palmvin) och underbart sällskap.

Dykningen var i världsklass, allting är ett enda stort WOW. Korallerna och fiskarna fanns i alla möjliga starka färger och storlekar.

Vi som bodde på resorten hade gemensam lunch och middag vilket resulterade i skratt, tips och historier. Vi skaffade oss många nya vänner som vi förhoppningsvis kommer att ha kvar livet ut. Vi blev som en liten familj.

Efter att ha stannat fem dagar som planerat utökade vi vistelsen till två veckor. Jag skulle kunna spendera resten av mitt liv där.

I två veckor har jag nu varit barfota dygnet runt, konstant sand mellan tårna och saltvatten i håret som har resulterat i en enda stor dreadlock, men vem bryr sig om det.

På nätterna låg vi i solstolarna och kollade på stjärnorna som måste ha ökat lavinartat sen jag såg dem senast och vattnet lystes upp av plankton.

Jag har tagit så många mentala minnesbilder som jag i framtiden ska kunna ta fram när jag blundar.
När jag och Joey satt nere vid strandkanten och kolla på solnedgången. När fullmånen lyste mellan palmbladen och eldflugorna blinkade febrilt. När vi satt framför brasan och skrattade gott åt att Matthias nästan brände bort allt hår han har på benen pga värmen. När jag låg i hängmattan framför min lilla bungalow och läste med en kokosnöt i handen.

Allt detta och så mycket mer kommer jag aldrig att glömma. Om du som läser det här ska ut och resa nånstans men inte vet vart, Kadidiri, Togean Islands säger jag bara. Njut!

Som jag tidigare nämnt så har vi varit väldigt lyckosamma hittills på den här resan. Ingenting som krånglat, varken resor eller boenden, vi har inte blivit rånade eller drogade, människor vi träffat har varit trevliga och hjälpsamma men jag har inte kunnat rå för att ha den krypande känslan av att nånting kommer att hända, för det här är för bra för att vara sant. Speciellt när det gäller mig och Terese eftersom vi alltid råkat ut för det mest otänkbara och typiska. Och nu var denna dag kommen.

Vi ville ta oss upp till Togean Islands som ligger uppe i Sulawesi från Denpasar som ligger i Provinsi Bali. Skulle ta flyg och båt. Flygen gick utan problem men när det kom till färjorna så missade vi två stycken. Först den som skulle gå från Gorontalo till Toegean och sen efter att ha bestämt oss för att ta båten till Pagimana missade vi även båten där ifrån till Togean.

Bittra var vi eftersom ingen information som vi hittade om avgångstider stämde. Sov en natt inne på ett kontor i Gorotalo hamn eftersom vi fått reda på att färjan skulle gå 5 på morgonen och vi ville inte checka in på hotell. Fick när vi vaknade reda på att båten inte alls går 5 på morgonen utan 8 på kvällen.

Lite trevliga saker hände med såklart. Det var tydligen val i Gorontalo så vi hamnade mitt bland festligheterna på stadens gator och sen i Pagimana, Ampana, så mötte vi Joey som sen bestämde sig för att resa med oss ett tag, vilket han absolut fick. Alltid bra att ha en man vid sidan av sig när man färdas runt här i Asien har vi märkt.

Förhoppningsvis så ska det vara slut på krånglet nu för ett tag framöver. Skulle vara skönt att slippa lägga energi på att bli irriterade.

Dumpade Bali efter två nätter för Gili Islands. Vi har hört mycket delade åsikter om detta ställe så vi var på gott humör men väldigt skeptiska när vi anlände.

Insåg snabbt att vi hade hamnat på den rätta ön av de tre som fanns att välja mellan. Det är för tiden lågsäsong så vi var bland de ena turisterna på den lilla ön Gili Air, precis som vi vill ha det.

Lyckades checka in på ett beachresort som ägs av ett svenskt par i 50 års åldern. Hela stämningen där var helt underbar. Vattnet var klart, stranden var vit och vi blev som en del av familjen tillsammans med personalen där.

Vi sov knappt någonting dessa nätter, de spenderades uppe på stranden, framför en brasa, med en varsin öl, skitsnack och soluppgång. För att inte glömma så mycket skratt att vi fick ont i käkarna. Sov nere på stranden för det mesta, eller i hängmattan som var placerad framför vår lilla stuga.

Dykningen hade vi hört mycket om här också. Att det ska vara underbart men att man ser mer dykare än fiskar, så skeptiska var vi verkligen.
Men de kunde inte blivit bättre. Jag, Lenny och Terese dök ensamma tillsammans med instruktören och stötte på sköldpaddor. Hur coolt är det inte att kunna glida omkring under ytan tillsammans med ett par sköldpaddor?

Hela upplevelsen på Gili Air var och kommer förbli oförglömlig. Slappnade av, njöt och försökte intala mig själv att jag faktiskt inte drömde.

Efter den underbara tiden vi hade i Pangandaran så var det dags för 30 timmars resa mot Bali, en destination vi egentligen inte planerat att dra till tidigare, men eftersom Lenny skulle möta upp en vän där som skulle resa med oss ett tag så styrde vi ditåt.

Bali var precis som vi trodde det skulle vara. Massor av turister, majoriteten var svenskar och australiensare, säljarna var som i Indien, tjatiga som få, partylivet erövrade det normala lugnet i kvällen och stränderna var inget att hurra för.

Jag planerade kommande resor och höll mig undan sol pga min förkylning, tur att det hade RIKTIGT(!) kaffe i den staden och lite internet här och där.

Ena kvällen bjöd faktiskt på utgång men jag måste ännu en gång säga att det där med uteliv, droger och mängder av alkohol verkligen inte är min grej. Det enda som jag verkligen hade extremt kul åt var när vi stötte på en kille från Tyskland som hade ätit svamp, den hallucinerande sorten, och var het besatt av T arm, den var extremt vacker!!

Men overall, Bali är faktiskt inget ställe jag skulle rekommendera, om du nu inte är ute efter dyrt boende och en massa pumpade australiensare. Finns ju folk till allt...

För er som känner mig vet ni mycket väl om att jag tycker det är skitjobbigt att åka bil. Inte för att jag blir åksjuk (lite det också) utan mest för att jag är så rädd för att personen jag åker med ska tappa kontrollen och krocka eller liknande. Är väl alldeles för mycket kontrollfreak antar jag eftersom när jag själv kör bil är de inga problem alls.
Hur som haver har denna fobi och paranoia för krockar försvunnit i takt med tiden vi varit ute och rest i den här galna delen av världen.

Något annat jag alltid haft lite problem med är höjer. Ingen galen rädsla så men det har alltid varit obehagligt och magen vänder sig liksom ut och in. Det försvann väldigt snabbt i och med att vi klättrade upp längst en bergsvägg för att sedan slänga oss ner från en sten som låg 15 m över vattnet. Och det är det jag ska komma till nu, Pangandaran, i södra delen av ön Java i Indonesien.

Efter Perhentian Island där jag tog mitt dykarcertifikat så tog vi oss till Georgetown i västra delen av Malaysia. Plötsligt var vi på väg till Jakarta där vi bara stannade ett dygn för att åka söder ut.

Hamnade på ett litet litet ställe kallat Pangandaran. Där stränderna var vita, vattnet klart och turkost, djungeln extremt fuktig och lagunerna öde.
Ena dagen bjöd på trekking i nationalparken i 6 timmar. Efter 20 min var vi alla dränkta i vårt eget svett men knallade på genom lianer och blad. Träffade på skorpioner, flygande hundar, piggsvin och annat trevligt för att sen hämta andan och svalka av oss i en sötvattensjö högst upp på toppen av berget.

Höjdpunkten i Pangandaran var när vi åkte till Green Valley och Green Canyon. Det är verkligen supersvårt att skriva ner upplevelsen med ord men ska ge mig på ett försök.

Vi vandrade ca 30 min upp i djungeln tillsammans med vår guide och vän Din-Din och två andra tjejer som vi träffat under vår tid där. Mitt i alltid så uppdagade sig en knallgrön flod med små vattenfall och vattenhålor, kallat Green Valley. Vi slängde av oss kläderna tills bara bikinin var kvar och kastade oss i det svalkande vattnet. Det var rätt strömt (såklart) så det gällde att hålla i sig i stenarna man fick tag i. Vi klättrade även upp längst med berget för att sen slänga oss ner i vattenfallet.

Vi gick efter ett tag ner en liten bit för att ännu en gång hoppa ner in floden och simma längst med den ner till där vi började. Vi lekte i strömmen, dök bakom vattenfall in till grottor, hoppade från lianer och berg ner i vattnet, hur underbart som helst! Hade velat stanna där hela dagen.

När lekandet tyvärr behövde ta slut drog vi oss vidare till nästa destination som var Green Canyon. Vi simmade motströms i ca 20 - 30 min för att sen klättra högt upp på en sten och slänga oss ner i vattnet, som tidigare nämnt. Drog till med en "tjollahopp" när jag hoppade ner frånse dryga 15 meterna. Riktiga adrenalin kickar fick vi av hopp och klättring på hala stenar och bergskanter.

Tro mig när jag säger att vi var helt utmattade den kvällen och morgondagen bjöd på härlig träningsvärk.

Vi har nu befunnit oss på Perhentian Island i 4 väldigt intensiva dagar.

Efter storstadslivet i Kuala Lumpur, där vi även mötte upp vår älskade Lenny, så kände vi att vi behövde lite sol och bad istället för den kvava luften som huvudstaden bjöd på.

Jag signade upp mig för en open dive dykarkurs varav hela första dagen gick åt pluggande. Jag ska verkligen inte tillbaka till studier på de närmaste åren känner jag.
En hel bok på närmare 400 sidor med ca 50 quiz var vi tvungna att dra igenom för att sen avsluta kvällen med en resuméquiz följt av final exam. Blev godkänd med bra marginal, 47/50 möjliga, tre slarvfel vilket är sjukt irriterande.

Sen började det roliga, ut i vattnet. Det är exakt lika kul som jag förväntat mig och aningen svårt i början men man kom snabbt in i det och jag har verkligen haft superkul! Vill bara ut igen!

Vattnet är kristallklart och turkost, fiskarna är oändligt många och i tredubbelt så många färger. Korallerna lyser upp reven och allt är helt underbart. Vi gled omkring och kollade på allt som rörde sig, övade på massor av olika skills, skojade runt och njöt av att kunna andas under vattnet helt utan problem.

Nu har vi verkligen fått upp ögonen för dykning så fortast möjligt så kommer jag att befinna mig under ytan igen, har en känsla av att mer än halva budgeten kommer försvinna på det här, men det gör inte mig något!

Skillnaden mellan Indien och Singapore går knappt att beskrivas i ord, försöka ska jag i alla fall.

Vi har ju alla hört historier om böter hit och dit, fängelsestraff, dos and don'ts i Singapore så vi var väl förberedda på att slänga fram några dollar här och där för att slippa undan våra misstag. Vi klarade oss utan böter, tur det för det är inga små summor vi pratar om.

T ex så får du 1000 $ böter om du äter eller dricker på offentlig plats eller i kollektivtrafiken, 500$ för att spotta, 500$ för rökning, 1000$ för nedskräpning etc.

Men renare stad har jag inte varit med om. För oss som kom direkt från Indien var detta en omställning som hette duga. Människorna var uppklädda och hade högklackat (för kvinnornas del), byggnaderna var höga och glänsande, shoppingcenterna var så gigantiska att man kunde åka båt igenom dem och det var så rent att vi skulle nästan kunna spegla oss i backen.

Eftersom detta ligger far over vår budget så couchsurfade vi hemma hos en indisk kille som heter Jasper. Känn ironin över att vi lämnar Indien och flyttar in hos en indier. På så sätt sparade vi in pengar genom gratis sovplats och lagade maten hemma.

Utöver att vi mest vandrade omkring i staden för att få ut oss wow efter wow så träffade vi en kille som är ifrån Singapore och vi satt i ett par timmar och diskuterade skillnader och likheter mellan våra länder, vi fick reda på massor av info om Singapore som vi aldrig fått reda på annars, detta över en tallrik med färsk frukt serverad på en foodmarket, vilket finns överallt.

Det som störde oss mest förutom att det var så fruktansvärt dyrt (ligger på samma nivå som Skandinavien) så var det alldeles för fuktigt för min del. Kläderna var konstant klibbade mot kroppen och svetten verkligen rann ner över ansiktet vissa gånger, inte så skönt alla måste jag säga.

Over all så gillade jag faktiskt Singapore, kände dock inte som att vi passade in där men det var gött att komma tillbaka till lite civilisation även om de så bara var för ett par dagar.

Nu sitter vi här på flygplatsen och blickar tillbaka på de 50 dagarna som gått. Första anhalten är nu över och om några timmar så kommer Indien ligga bakom oss.

Under de här 50 dagarna har i alla fall jag lärt mig en hel del. Fått mer skinn på näsan än tidigare och lärt mig att det är okej att ha samma tröja på sig två (minst) dagar i rad. Jag har både ogillat och älskat Indien. Ogillat för att de är det mest giriga människor jag träffat, älskar för att de är de vänligaste människor jag träffat. Ogillat för att det är så smutsigt och skräpigt, älskat för att det är vackert. Ogillat fuktigheten, älskat värmen. Älskat maten, djuren, naturen, vår chaufför i Rajasthan, misslyckade försök till att starta brasor, skipbokvällar, kinesiska lanterns, stjärnorna i natten när vi suttit nere på stranden med en öl, engelska, nyfunna vänner, masala chai te, skratten som delats, färgerna, sand precis överallt på kroppen och i packningen, starka vågor som slår omkull mig och ger mig lårkakor och kallsupar, färsk frukt till frukost... Listan kan göras lång.

Folk säger att antingen älskar man eller så hatar man Indien. Det stämmer nog inte helt riktigt för jag har inte alltid kommit så bra överens med det här landet men jag kommer garanterat att rekommendera Indien till andra och jag hoppas innerligt att jag får chansen att komma tillbaka hit någon gång.

Jag ska berätta lite om den 16 februari och fenomenet silentdisco.

Jag och Terese är inte mycket till partyprinsessor, vi trivs bäst vid ett mysigt bord med något drickbart i handen som ett gott chablis vin, eller i detta fall, en öl. Jag har den senaste tiden blivit en riktig "torris" dessutom och tar rätt mycket avstånd från alkohol för ja, jag känner helt enkelt inte för det (nu är det många där hemma som är stolta!)

Men åter till den 16 feb, än ut av de längre dagarna här ute på resande fot, på ett bra sätt då också!

Vi kom fram 5 på morgonen och satte oss på restaurangen till vårt tidigare boende för att äta och vänta på rum. Vi som är extremt attraktiva har ju inte svårt att få sällskap och vips så hade vi en australiensare, en britt och en halvindier hos oss som vi delade ett gott skratt med. De tyckte vi var tråkiga som inte drack, vi tyckte dem var omogna som snorta kokain. Men dem var snälla och berättade massor av historier de varit med om här i Indien, de va ju trots allt över 35 år allesammans.

När kl närmade sig 7 fick vi två nya vänner, ännu en britt och en holländare, endast 18 år gamla. Blev lite frukost runt 9 tiden för oss och två timmar senare fick vi varsitt rum. Vi se ju lite småkändisar på stället sen tidigare så de höll ett finare rum till oss, win!

Tre timmars sömn och mer mat, en sväng runt marknaden och ett dopp i det blå som inte alls var avsvalkande eftersom det var så sjukt kvavt. Sen börja det regna, och regna och regna och regna lite till. Och läckte i taket på restaurangen där vi satt.

Vi skulle ju möta upp britten och holländaren på kvällen var det tänkt för lite party party men hittade Bobby istället och knallade omkring på stranden med honom i hopp om att finns våra försvunna vänner. Det gjorde vi inte så vi satte oss på stranden och drack vin. Och vem kommer inte förbi då om inte holländaren!? Så sen blev vi två svenskar, en indier, en britt, tre portugiser, en korean och en holländare, härlig blandning av peeps måste jag säga!

Vi sjöng och drack på stranden, skrattade och klappade på hundar. Vi beslutade oss för att dra till Silentdisco vilket jag och Terese varit tveksamma på, de kostade ju hela 600rs (60nok,snålatjejer) men tog oss dit. Kommer aldrig i hela mitt liv ångra mig!

Silentdisco går ut på att alla får ett varsitt par hörlurar med tre olika kanaler på som spelar olika musik. I detta fall grönt för hiphop och reggae, blått för loungemusik och rött för trance, drums&bas och dupstep. Du väljer alltså din musik och börjar dansa. Ni kan inte tänka er kaoset när ett x antal 100 människor står inne på ett dansgolv där det inte spelas någon musik och dansar helt i sin egen värld. Folk såg helknäppa ut när man tog av sig sina egna hörlurar och såg på dem, och ja, vi såg lika knäppa ut vi med när vi körde hörlurar på.

Vi dansade i fyra timmar konstant tills svetten verkligen rann om oss, men det gjorde inget, vi var alla lika, skrattade och dansade lite till.

Återigen var kl 5 på morgonen, vi åt mat, gav upp drickandet sen flera timmar tillbaka och gick sen och la oss runt 7 tiden.

En jävla lång dag helt enkelt men sjukt kul har vi haft!

I tre härliga dagar spenderade jag, Tessan, Malin och Betty vår tid i Hampi. Ett vackrare ställe får man verkligen leta efter!

Vi åkte över en flod till där boendet fanns, risfält, höga berg och palmer omgav oss och solen gassade. Vi saknade såklart stranden lite grann men hittade en sötvattensjö där vi tog ett dopp, konstig känsla att inte flyta!

Dagarna bestod av lite bergsklättring där vi gick vilse och fick hasa oss ner för ett stup och klarade oss väldigt bra. Vi körde yoga en morgon med våra stela kroppar, jag tog en massage för min nacke eftersom den börjat krångla igen (fick helkroppsmassage!) och gjorde en vacker hennatatuering på min hand. Jag och T lärde tjejerna att spela skipbo och det var en väldigt lugn och behaglig stämning.

Annat var det på nattbussen till Hampi. Resan var i 9 timmar utan toalett, AC var på högsta så jag frös konstant och jag hade sån mensvärk att jag inte kunde röra mig. Eftersom jag inte sov något natten innan detta heller resulterade det i en väldig otrevlig Denise när vi anlände till Hampi som schasade iväg tuktuk chaufförerna innan de ens komma fram.

Men utöver det så är Hampi verkligen ett ställe att rekommendera för alla! Härligt värre!

För tillfället så är vi tillbaka i Palolem där det har ösregnat (bokstavligen talat) i tre nätter och dagarna har varit så kvava att kläderna klibbat sig fast på kroppen.

Under hela vår resa så har vi träffar kanske tre svenskar sammanlagt vilket är en skön omväxling men vi trodde det skulle vara fler ute och resa i Indien än oss. Många gånger har vi sagt att det skulle vara helt sjukt om man stötte på något som man kände sen tidigare i Oslo/Örebro här på andra sidan världen.

Vi stack inte över några berg i Palolem däremot fick vi tre nya grannar på hotellet, svenskar som vi börja snacka lite med. Tyckte jag kände igen killen men var inte helt säker tills han nämnde något om sitt jobb, varpå jag fråga om han kände Lalish och trofan de är Alfredo som bor ihop med L.

Hur extremt liten är i världen att när vi, just nu är från samma stad är i Indien helt samtidigt och hamnar på samma lilla strandhotell bland detta oändliga urval av huts och lägenheter! Tre nya vänner har vi nu fått, en lite känd sen tidigare men senare under dagen (12 feb) så ska vi iväg till Hampi tillsammans, förutom Alfredo då som ska till Thailand.

Vid detta ögonblick har jag nog slagit rekord på att gå upp i tid.
Jag kunde knappt sova i natt eftersom det var alldeles för varmt och Terese vill inte ha påföljden för då fryser hon. Mitt i natten gav jag upp, drog igång fläkten och somnade. Vaknade kanske två timmar senare av att Terese stängde av den och sen dess har jag legat vaken. Vet inte vilken tid det var men jag vet att efter en evighet tog jag mig upp och sitter just nu i restaurangen och dricker frappe och tittar på alla hurtbullar som joggar på stranden. Ganska fridfullt trots allt :)

Lite drygt en månad har vi nu befunnit oss på indisk mark lite överallt och ingenstans, men vi känner att våra behov är mer eller mindre tillfredsställda i det här landet.

Vi har ju varit ute på vischan, på stranden, i stora städer, i små städer, vid turister och där vi varit ensamma turister.

I skrivande stund ligger vi på en varsin sarong på stranden i Palolem och funderar på vad som ska hända här näst. Vi kom hit igår kväll efter en fem timmars lång bussresa och har mer eller mindre hunnit installera oss i vårt nya rum.

Vi har 11 dagar kvar i Indien för att sen dra vidare till Singapore, lutar åt att vi stannar här i Palolem ett par dagar, sen till Patnem och avslutar i Kochi där även vårt flyg lyfter ifrån. Frågan är nu bara vad vi ska hitta på. Efter en timme på stranden och vi är redan extremt rastlösa. Vi klagar inte, absolut inte, vi känner bara att just nu skulle det vara intressant med lite monsunregn ungefär för att skaka till vår extremt chillade tillvaro.

Vem vet, vi kanske får för oss att klättra över bergen till andra sidan Palolem tillslut?

Anjuna är för ryssarna som Rhodos är för svenskarna. Överallt, vart man än går så pratas det ryska, menyer är på ryska, varor in affärer står på ryska. Ryska ryska ryska.

Det jobbigaste med dem är ju att de inte kan prata engelska, det är knappt så de kan hälsa. Så det har helt enkelt fått lösa det så att indierna får lära sig ryska och ryssarna går på en jävla massa droger så de tror att de kan prata engelska när jag och Terese i själva verket inte fattar ett skit, fortfarande.

Vi tog oss efter tre dagar ifrån Anjuna för att chilla lite i Arambol, mer hippies i alla dess former och ursprung, mindre ryssar. Vi, eller i alla fall jag, gillar Arambol skarpt. Helt annan miljö mot vad vi har hållet oss till tidigare. För tillfället så har jag och Terese installerat oss uppe på taket på Ave Maria Guesthouse, det vill säga exakt samma ställe där Lenny bodde ett år tidigare, och hur sjukt känns inte det!

I skrivande tillfälle sitter jag just nu i en hängstol på balkongen, nyduschad efter en dag av badande i saltvatten i Varkala.

Vi hamnade på ytterligare en charterort och njuter för fullt ännu en gång av sol, värme och saltvatten. Ansiktet har redan hunnit flaga och skaffat sig ny färg och resten av kroppen är gyllenbrun efter de här få dagarna av sol. När man kollar på bikini linjen vill man inte tro att man varit så blek innan, men det är samma chock man vår varje gång man spenderar lite tid utomlands i värme.

Denna morgonen så anmälde vi oss faktiskt till en yoga klass tillsammans med Terese mamma som är en ihärdig elev med erfarenhet. Jag måste ha sett väldigt rolig ut under de övningar som jag inte fattade ett jota av. Hamnade längst fram dessutom så hade ingen att spionera på och läraren var snabb på att rätta mig när jag inte stod lite konstigt. Men vi fick beröm sen och han sa att vi var duktiga för att vara förstagångs utövare. Nöjd tjej.

De här två dagarna har annars spenderats på stranden eller i vattnet. Hittade boken "Män som hatar kvinnor" som var kvarlämnad på hotellet vi bor på för tillfället så tog den i min ägo och har snart läst ur den. Perfekt strandunderhåll.

Vi har helt enkelt just nu lite extra semester i vår långtidsresa genom Asien.

Namaste

En grej som Terese pappa kollat upp innan de kom hit till Indien var fenomenet houseboat och backwater. Det är precis som det låter, husbåt i kanalen.

Vi hyrde en båt i 24 timmar då mat, dricka och sovplats var inkluderat. En fyra timmars bilresa från Kovalam så anlände vi till.. Ja vad det stället nu heter.. Och hoppade på vår båt. Vi åkte runt i kanalen, njöt av lugnet och kände att vi faktiskt behövde komma ifrån den gassande solen en dag.

Lunch serverades av den privata kocken vi hade på båten när vi hade lagt till för en paus. Runtom hördes ljud av apor och diverse fåglar, lite böneutrop fick vi såklart med ifrån den lokala kyrkan som var belägen inte långt ifrån där vi parkerat.

Färden gick sen vidare in i en lite mindre kanal, rätt igenom allt grönskande som låg på vattenytan men det var fruktansvärt nerskräpat också.

Det är nog en av de absolut största baksidorna med Indien. Det är så extremt mycket skräp och sopor överallt, då menar jag verkligen överallt. Hade de varit lite smartare hade regeringen kanske kunnat anställa folk för att hålla gatorna rena, på så sätt löser de sop-problemet och en liten bit av arbetslösheten här.

Nog om det. Vi la till vid en liten by runt kvällskvisten och roade oss med att spela skipboo och yatzi tillsammans med god mat och en flaska öl. En mysig och aningen speciell upplevelse helt enkelt.